OVER AND OVER AND OVER AND OVER

Photo/ Rabenschwartz

Imorgon är det valborgsmässoafton. För ett år sedan var jag i Uppsala med en decimeter höga klackskor och vingliga ben. Jag vet inte alls, samtidigt som jag vet alldeles för mycket, vad som har hänt sedan dess. Och imorgon kommer jag vara i Uppsala igen. Utan en decimeter höga klackskor men på vingliga ben.

Ett pucko sa något ganska klokt till mig en gång i höstas när vi utbytte artighetsfraser och försökte memorera senaste gången vi setts. Han sa att han kom ihåg att vi träffats men inte hade nån aning om när det var eller vad som hände. Sommaren kändes mest som en enda lång ihopkletad evighetsnatt på Trädgårn.

Det är så det känns att åka till Uppsala på Valborg igen. Det är så det känns efter alla kvällar på Berns och Spy Bar. Minnesblixtar av vin, MSTRKRFTremixar och fylleragg.

Nätter som kletas ihop till en enda lång evighetsnatt med ett innehåll som spelas upp igen, igen och igen. Foton som visar att det var kul. Kameradatum och olika outfituppsättningar som skiljer kvällarna från varandra. Allt annat är nästintill identiskt foto efter foto.

Jag har haft sjukt kul. Har sjukt kul. Allt för ofta känns det dock som att allt går på repeat. Att jag hela tiden väntar på något annat. Att vi hela tiden lever i väntan på något annat.

Det handlar inte bara om alla dessa dansanta nätter. Det innefattar allt. Vardag, tankar, människor. Känslor, analyser och konst. Hela tiden går jag runt och känner mig som ett barn som precis förstått att tomten bara är en utklädd hycklare. Besvikelser som omvandlas till vetskap om hur saker och ting är. Illusioner som fungerar väldigt bra i hjärnan men som inte stämmer överens om verkligheten.

Medelklassig 80-talistuppväxt. Du kan bli vad du vill, göra precis vad du vill. Världen ligger för dina fötter. Du klarar allt!

Men sen då? När statusjobb, 1000 vänner på Facebook, gästlisteplatser, förhållande efter förhållande och vetskap om att man kan göra precis vad man vill inte räcker. När man man är mer döende än levande och livet passerar förbi som ännu ett avsnitt i TV5:s nya dokusåpa medan man ägnar sig åt att aldrig bli nöjd. När det känns som att allting går på repeat och att man hela tiden väntar på något annat.

Imorgon åker jag till Uppsala på vingliga ben och fortsätter dokumentera dagens ungdom med femtontusen nya fylleposebilder. Fortsättning följer.