LYCKOFABRIKEN

Foto: Eljest Art Collective

Det är söndag, klockan är tre och jag har precis gått upp. Jag vet inte hur man ska göra för att leva, men jag vet hur man överlever.

Måhända att hela jag, precis som så många andra, är ett överflödigt i-landsproblem. Iallafall är det det jag försöker övertyga mig själv om när jag når bristningsgränsen och inte orkar mer. "Vi har det ju så bra här i Sverige, tänk på alla möjligheter och bla bla bla", men tyvärr Fredrik Reinfeldt, Mia Törnblom och samhällsindoktrineringen, jag känner inte så. Att ha kul handlar inte om att må bra. Livet är ändå bara en enda lång strävan efter ett tråkigt och dessutom ouppnåeligt ideal om samhällsanpassning. För att stå ut med det utvecklar man en rad försvarsmekanismer för att kunna maximera livets lycka med minsta möjliga ansträngning. Då kan man ha KUUUUL, supa, knulla, gå på Berns och vara snygg och berätta om sitt lyckade klädmärke man håller på att starta upp. Tacka vetjja 2000-talet så man kan köpa lycka på piller samt att alkohol, sex och musik fungerar så ypperligt bra som tillfälliga lyckorus.

Lycka är ju trots allt en rutten samhällskonstruktion, både kommersialiserad och konsumerad. Det gör det ju visserligen lättare att kunna upprymmas i lyckokänslan då det är en känsla vi lärt oss applicera på olika situationer/upplevelser sedan barnsben.

Precis som alla andra är jag också helt uppe i strävandet efter den ultimata lyckan men som ändå inte går att komma nära för att man är så busy med att kitta till sitt Fancy Life med ett Fancy Innehåll. Det handlar ju om att kunna briljera för sig själv och alla andra att man är en lyckad människa i väntan på att den riktiga lyckan ska infinna sig.

I´M JUST THE WORLDS GREATEST

Fick frossa på Berns, gick hem först av alla, snodde DN på vägen och läste borglig smygpropaganda som jag som tur nog var alldelles för full för att komma ihåg. Vaknade av att jag höll på att kvävas av mitt eget snor, satte på mobilen och läste fem oförståerliga sms och förstod att en spontan påhälsning av mig kl 05.30 hade slutat i sönderkastande av mitt fönster. Gick upp och insåg att vår lägenhet faktiskt hade förvandlats till en knarkarkvart och att jag själv toppade det hela med att se ut som ett sönderslitet crackhärke. Ibland känns livet mest som ett dåligt jävla skämt, men sen gick hem till Shorty som hade blivit både utvecklingsstörd och oskuld så nu känns allting mycket bättre igen.

Stockholm Beat Connéction spelar snusktechno på Spy Bar ikväll. Kom dit!

O-BAREN OCH ÅRE

När ens egna känslor beter sig som svin är det skönt att höra hur andra människor uttrycker allt det man någonsin kännt. Tisdagar är en jävla skitdag och då behöver man någon som sjunger en låt tillägnad Basshunter som heter "Jag hatar dig". Tack Ludvig.

Åre 4 -11 januari. Platser kvar i bästa stugan så skicka in en ansökan om du är odräglig, har en snygg röv i utslitna långkalsonger och är bra på att dricka öl.

BAISE MOI

Måndagen kom som en chock och jag var som vanligt inte redo för att styra upp mig själv och bli en fungerande samhällsmedborgare. Ringde mitt präktiga dåliga rövsamvete och sa upp mig från livet. Gick till plattan och köpte tjack i leopardfuskpälsen, filaskor och bandana. Sen var jag jävligt snygg och välmående resten av dagen.

EN NATT MED NASTY NERDS (FYLLEBLOGGEN)

20.00. Förfest på en vitkaklad toa. Hit em wit dö sparklin wine. Hårspray, Pete Dorothy-smink och vitt puder i handfatet.

20.05 Internet dör

21.00 Lägger blygdläpparna på plats och lyssnar på " We´re only in it for the drugs".

22.00 Salongsberusning, oanständiga ord och sms på min röv till speciellt limiterade personer.

23.00 Knast, öl och beckmansfolk. Tråkiga kläder men snygga människor.

00.00 ROM OCH KOLA!!!, läppsyl och patetiska toalettkökonversationer.

02.00 Spy Bar och hångel med Dr Alban. (Typ)

04.00 Alla börjar bli för packade på Spyan. Dax att haffa ett heto och gå hem.

04.30 Försöker behärska sig för att inte springa på bilar och kasta glasflaskor på snuthuset. Dåligt att sitta i häktet hela natten om man ska ha sin första förestagsföreläsning dagen efter.

04.42 Vem är jag, hur mår jag, var är jag?

05.00 Nasty Nerds for life. Vars fan är Shorty?

TORSDAGSPROBLEMATIKEN

Nu har jag varit en hemmarunkande asocial röv i två dagar och inte har jag blivit mindre sepe i huvudet för det. Nu är det således hög tid att ge sig själv en käftsmäll, lägga in försvarsmekanismerna och bli hjärndöd igen. Alternativen för den här dagen är följande:

1. Supa tills allt blir roligt, ha fylletorrets på Berns och hoppas på slagsmål.

2. Styra upp ett ligg och knulla mig orgasmhög resten av kvällen.

3. Sälja hjärnan på blocket, bli rik, hjärndöd och lycklig resten av livet.

Jag vet att detta kanske kan se ut som ett praktexempel på en destruktiv verklighetsflykt men det handlar nog snarare om mänsklig överlevnadsinstinkt.

För övrigt så drömde jag inatt att jag skulle planka bussen hem från söder. Bussen blev dock kapad av en snygg jävel som försökte spara tid genom att köra en boardslide med bussen genom Riddarfjärden. Vi kom dock inte hela vägen över och jag satt längst bak där alla dom koola satt på högstadiet och där fanns ingen fönsterhammare så jag insåg att jag skulle dö i Stockholms sunkiga (k)analvatten i den där kapade SLbussen. Jag var dock helt lugn för det kändes som ett utomordentligt bra tillfälle och sätt att dö på.

MY NECK, MY BACK, LICK MY PUSSY AND MY CRACK

Det kristna konservativa arvet igen. Hora eller madonna, slampa eller flickvänsmaterial. Jag säger det igen, antal klädesplagg i det offentliga rummet får stå för graden av kåthet. Och det är svårt att knulla när allt blir politiskt.

Jag har svårt för det här med könskategoriseringar, men det är svårt att prata om slampighet utan att ta upp "bilden av kvinnan". Det är nämligen människorna som kategoriserats som kvinnor som fått bära horklut för utomäktenskapligt sex och det är främst "kvinnor" som kallats/kallas slampor/horor. Konstruerade könsuttryck är fortfarande etablerade som en naturlig sanning. Och det är här nånstans slampigheten kan komma in som en feministisk strategi.

Att bli kallad slampa/hora på högstadiet var lika med värsta sortens förnedring och det är väl samma sak som gäller idag. Det kommer pekpinnar från olika håll att det gäller att tänka på sitt rykte så att folk inte pratar om en och kallar en slampa. Föreställningen om den tvåsamma, romantiska kärleken är djupt inrotad och redan på dagis blir man uppmuntrad till att upprätthålla den. Samtidigt blir samhället allt mer sexualiserat medan problematiseringen kring sexualiteter fortfarande stagnerar till att bli en diskussion om moral, rätt och fel istället för maktordningar och införlivade föreställningar. Vi knullar inte på lika villkor och slampigheten får exemplifiera vad som förväntas av en, i synnerhet när en är eller ses som tjej/kvinna.

Vad är det då som är så upprörande med slampan, och vad är det som gör att benämningen slampa har en så extremt förnedrande effekt? Slampan knullar utan att kärlek behöver vara en nödvändig komponent. Slampan tar för sig och går emot det rådande medelklassiga kristna arvet som uppmuntrar hem med partner, dubbelsäng och trädgård. Det som gör slampigheten till en politisk kamp handlar dock inte om att nedvärdera möjligheten till monogami, missionären eller drömmar om volvo och villa, utan om rätten till att välja. Rätten till sin egen kropp, till sex på alla inblandades ömsesidiga viljor. Rätten till (sexuellt) aktörskap och till sin sexualitet (hur den än ser ut). Att utan skamkänslor kunna känna sig som ett kåt, begärsfyllt köttstycke och knulla precis hur fan man vill.

"Dunka mig gul och blå låten" var kanske ett praktexempel på moraliseringen av ("kvinnors") sexualitet. Låten förbjöds från radiokanaler och klassificerades som kvinnoförnedrande. Slampans sätt att ta för sig kan jämföras med diskussionen kring skyddandet av ("kvinnans") sexualitet genom att ifrånta henne sitt sexuella aktörsskap. För varför får inte Frida gilla att knulla och dunkas gul och blå? Varför är det kvinnoförnedrande att knulla på sätt som kanske faller utanför normen. Kan man inte njuta av att bli knullad hårt bara för att man ur ett strukturellt maktperspektiv är förtryckt? Och vad händer om tjejen som blir knullad gul och blå blir det av en annan tjej? Har då båda parterna internaliserat den patriarkala könsmaktsordningen där en måste vara dominant och den andra undergiven? Är man undergiven för att man blir knullad gul och blå? Frida borde kanske sjungit "Älska med mig på en blomstrande äng.

Det handlar om makt, kön och klass. Slampan är olämpligt arbetarklassigt vulgär och faller utanför mallen om den fina flickan. Slampigheten som feministisk strategi handlar alltså om att ta makten över sin sexualitet och att få vara begärssubjekt- eller objekt. Det är förbannat svårt att skapa nya vägar när man ständigt appliceras med känslor om att de man gör är osmakligt. Jag kan referera till en jävla massa bra knull som i efterhand reducerats till skam och äckel på grund av egna och andras uppfattningar om vad som är okej eller inte när det gäller sex. Samtidigt tror jag att det är just i det här publika uppvisandet av olika former av sexualiteter som man konfronterar det där konservativa kristna arvet och alla andra införlivade föreställningar. Fuck you and me and everyone we know!

SMOOTH CRIMINAL

Foto: Eljest Art Collective

True happiness asså. Med några öl för mycket och skejtträningsverk i röven dansar man som en Gud och kör jävligt smootha raggningsrepliker. Det bästa var även att jag igår trodde att jag hade ett dödssäkert ligg men som visade sig vara en enda stor missuppfattning från Shortys sida då det var Niklas som var den snygga kompisen hon hade syftat på och inte mig.

RÖVHÅL

Eftersom jag är ett sepe som skickar mina utlämnande sms till fel person tappade jag även mobilhelvetet i toan (nej jag var inte full, och ja det var den lånade mobilen). Så nu behöver jag aldrig mer prata med nån och det var väl kanske lika bra det för alla är ändå dumma i huvet och jag kan ändå bara säga könsord. Sieg heil!

ANONYM GÄSTBLOGGARE UNDER TÄCKNAMNET FITTLER GER ER: "HOROR OCH KNARK"

Idag fyller jag 25. Igår kväll slog det mig att även om det är mycket hos och runt omkring mig som har förändrats och utvecklats under åren, så har jag inte alls kommit särskilt långt eller rättare sagt jag är långt ifrån framme. Enda sedan jag började fatta nåt (det var väl nån gång där i sexan när jag började lyssna på Kent och mitt hjärta brast för första gången eller ja, egentligen för andra gången om man räknar med att jag faktiskt operarade hjärtat som liten) har jag aldrig varit riktigt nöjd. Jag har alltid velat haft något mer och livet har varit en enda stor jakt efter den där kicken. Nu, tretton år senare efter att jag för första gången grät till Blåjeans, letar jag fortfarande efter den bästa låten, det mest fulländade albumet, det roligaste snowboardåket, den perfekta outfitte(/a)n och den konstanta känslan av lycka. Alla kärlekens färjor har för länge sedan kastat loss och jag har flera gånger rott en bit bakom i motvind i nån sliten eka, men på något sätt så ger jag mig likt förbannat alltid ut i min båt när det är som stormigast. Bara för att få det som är svårt att fånga.


I en intervju som skulle presenteras inför näringslivsrådet i Umeå som jag var med i igår fick jag frågan vad som inspirerade mig när jag designar mina kläder och det enda som dök upp i skallen var "horor och knark". Horor och knark var det enda jag kunde tänka på. Sjukt skumt i och med att jag bara rökt gräs fyra gånger i mitt liv och den närmasta kontakten jag haft med prostituerade är väl när jag blev kallad för jävla hora av mitt ex. Vad fick jag horor och knark ifrån? Svaret blev givetvis inte det, utan nåt tråkigt i stil med "musik, människor och platser".


Jag har alltid varit rapp i käften, lätt blivit kär, kastat mig själv in och ut ur olika vänskapskretsar, vågat älska, gråtit floder, skrattat och varit mästaren av internhumor, utmanat mig själv, mina vänner och ovänner med mina outfits, trott på kärleken, blivit besviken, varit deprimerad, väntat på revolutionen och protestkissat i en hiss för att damtoaletterna alltid är för få, men framför allt aldrig gett upp. Det har alltid funnits en kamp och en massa slag som ska vinnas och dessa kan på nåt sätt likställas med kickarna. Kampen om att överleva vardagar av tristess, kampen om att förverkliga mig själv, kampen om att förändra ett stereotypt patriarkat och kampen om att bevisa inför alla andra att jag är vem fan jag vill vara, även om det ena dagen är Ulrike Meinhof och nästa dag är en kläddesigner som går klädd i stay-ups, punkarkängor, Chanel t-shirt och lyssnar på tysk techno.


För att summera det här skulle jag väl kunna säga att den enda tydliga förändringen som skett med mig sedan jag blev 25 är att jag numera kliar mig öppet i skrevet när könshåret skaver istället för att klia genom handen i byxfickan och luktar direkt under armen för att kolla om jag luktar svett istället för att låtsas sätta upp håret. Fast jag antar att det också är ett tecken på provokation som förhoppningsvis ska resultera i någon slags extas, liksom om jag hade svarat horor och knark i den där intervjun. Det är bara att börja acceptera att jag aldrig kommer att bli nöjd och det kommer alltid att finnas snyggare looks och bättre låtar att dansa framför spegeln till.

Foto: Linn M/Niklas S//Eljest Art Collective

Jag är för ohanterlig för det här livet och vill bara sova tills nästa gång det händer nåt kul. Ikväll kommer mina föräldrar vara stolta för att det låter bra att ha ett barn som gör grejer som får vara med på TV. Men egentligen är jag bara en odräglig slyna snarare än designer och allt handlar om att få gå runt i fuskpäls och skrika könsord men det får man ju helst inte säga högt. Känner mig lurad över att ha växt upp i tron att livet skulle vara något att vara tacksam över när allting egentligen bara är ett enda stort skämt. Om E:s inspirationskällor är horor och knark är mina snus och strap-on´s och det enda jag kan lyssna på är Crookers - We are all protitutes. Jag tycker liksom fortfarande att det är revolutionärt att protestkissa på pissoarer och skita i att borsta tänderna. If I can´t drink rom and cola to it, it´s not my revolution, eller hur var det nu igen?

KONST, ÖL OCH TV

Foto: Linn M/Niklas S//Eljest Art Collective

Eljest Art Collective på Debaser igår alltså. Jag hade askul, det vill säga blev full, dum och lycklig. Imorse visste jag inte vem jag var och hur jag mådde så jag upprepade den här proceduren resten av mitt liv och levde i verklighetsflykt i alla mina dagar. Någonstans mellan halv två och tre inatt kändes revolutionen ändå rätt nära och jag reclaimade pattarna och kände mig fri. Imorgon när jag ska gå och simma kommer jag behöva täcka överkroppen med en ofunktionell men snygg bikini. Kommersiella krafter har fortfarande patent på pattarna och min kropp är inte min egen.

Eljestkläder på SVT Kunskapskanalen imorgon 20-22 i samband med "Islamic Fashion" modevisningen på Nordiska Museet.