MY NECK, MY BACK, LICK MY PUSSY AND MY CRACK

Det kristna konservativa arvet igen. Hora eller madonna, slampa eller flickvänsmaterial. Jag säger det igen, antal klädesplagg i det offentliga rummet får stå för graden av kåthet. Och det är svårt att knulla när allt blir politiskt.

Jag har svårt för det här med könskategoriseringar, men det är svårt att prata om slampighet utan att ta upp "bilden av kvinnan". Det är nämligen människorna som kategoriserats som kvinnor som fått bära horklut för utomäktenskapligt sex och det är främst "kvinnor" som kallats/kallas slampor/horor. Konstruerade könsuttryck är fortfarande etablerade som en naturlig sanning. Och det är här nånstans slampigheten kan komma in som en feministisk strategi.

Att bli kallad slampa/hora på högstadiet var lika med värsta sortens förnedring och det är väl samma sak som gäller idag. Det kommer pekpinnar från olika håll att det gäller att tänka på sitt rykte så att folk inte pratar om en och kallar en slampa. Föreställningen om den tvåsamma, romantiska kärleken är djupt inrotad och redan på dagis blir man uppmuntrad till att upprätthålla den. Samtidigt blir samhället allt mer sexualiserat medan problematiseringen kring sexualiteter fortfarande stagnerar till att bli en diskussion om moral, rätt och fel istället för maktordningar och införlivade föreställningar. Vi knullar inte på lika villkor och slampigheten får exemplifiera vad som förväntas av en, i synnerhet när en är eller ses som tjej/kvinna.

Vad är det då som är så upprörande med slampan, och vad är det som gör att benämningen slampa har en så extremt förnedrande effekt? Slampan knullar utan att kärlek behöver vara en nödvändig komponent. Slampan tar för sig och går emot det rådande medelklassiga kristna arvet som uppmuntrar hem med partner, dubbelsäng och trädgård. Det som gör slampigheten till en politisk kamp handlar dock inte om att nedvärdera möjligheten till monogami, missionären eller drömmar om volvo och villa, utan om rätten till att välja. Rätten till sin egen kropp, till sex på alla inblandades ömsesidiga viljor. Rätten till (sexuellt) aktörskap och till sin sexualitet (hur den än ser ut). Att utan skamkänslor kunna känna sig som ett kåt, begärsfyllt köttstycke och knulla precis hur fan man vill.

"Dunka mig gul och blå låten" var kanske ett praktexempel på moraliseringen av ("kvinnors") sexualitet. Låten förbjöds från radiokanaler och klassificerades som kvinnoförnedrande. Slampans sätt att ta för sig kan jämföras med diskussionen kring skyddandet av ("kvinnans") sexualitet genom att ifrånta henne sitt sexuella aktörsskap. För varför får inte Frida gilla att knulla och dunkas gul och blå? Varför är det kvinnoförnedrande att knulla på sätt som kanske faller utanför normen. Kan man inte njuta av att bli knullad hårt bara för att man ur ett strukturellt maktperspektiv är förtryckt? Och vad händer om tjejen som blir knullad gul och blå blir det av en annan tjej? Har då båda parterna internaliserat den patriarkala könsmaktsordningen där en måste vara dominant och den andra undergiven? Är man undergiven för att man blir knullad gul och blå? Frida borde kanske sjungit "Älska med mig på en blomstrande äng.

Det handlar om makt, kön och klass. Slampan är olämpligt arbetarklassigt vulgär och faller utanför mallen om den fina flickan. Slampigheten som feministisk strategi handlar alltså om att ta makten över sin sexualitet och att få vara begärssubjekt- eller objekt. Det är förbannat svårt att skapa nya vägar när man ständigt appliceras med känslor om att de man gör är osmakligt. Jag kan referera till en jävla massa bra knull som i efterhand reducerats till skam och äckel på grund av egna och andras uppfattningar om vad som är okej eller inte när det gäller sex. Samtidigt tror jag att det är just i det här publika uppvisandet av olika former av sexualiteter som man konfronterar det där konservativa kristna arvet och alla andra införlivade föreställningar. Fuck you and me and everyone we know!