ANONYM GÄSTBLOGGARE UNDER TÄCKNAMNET FITTLER GER ER: "HOROR OCH KNARK"

Idag fyller jag 25. Igår kväll slog det mig att även om det är mycket hos och runt omkring mig som har förändrats och utvecklats under åren, så har jag inte alls kommit särskilt långt eller rättare sagt jag är långt ifrån framme. Enda sedan jag började fatta nåt (det var väl nån gång där i sexan när jag började lyssna på Kent och mitt hjärta brast för första gången eller ja, egentligen för andra gången om man räknar med att jag faktiskt operarade hjärtat som liten) har jag aldrig varit riktigt nöjd. Jag har alltid velat haft något mer och livet har varit en enda stor jakt efter den där kicken. Nu, tretton år senare efter att jag för första gången grät till Blåjeans, letar jag fortfarande efter den bästa låten, det mest fulländade albumet, det roligaste snowboardåket, den perfekta outfitte(/a)n och den konstanta känslan av lycka. Alla kärlekens färjor har för länge sedan kastat loss och jag har flera gånger rott en bit bakom i motvind i nån sliten eka, men på något sätt så ger jag mig likt förbannat alltid ut i min båt när det är som stormigast. Bara för att få det som är svårt att fånga.


I en intervju som skulle presenteras inför näringslivsrådet i Umeå som jag var med i igår fick jag frågan vad som inspirerade mig när jag designar mina kläder och det enda som dök upp i skallen var "horor och knark". Horor och knark var det enda jag kunde tänka på. Sjukt skumt i och med att jag bara rökt gräs fyra gånger i mitt liv och den närmasta kontakten jag haft med prostituerade är väl när jag blev kallad för jävla hora av mitt ex. Vad fick jag horor och knark ifrån? Svaret blev givetvis inte det, utan nåt tråkigt i stil med "musik, människor och platser".


Jag har alltid varit rapp i käften, lätt blivit kär, kastat mig själv in och ut ur olika vänskapskretsar, vågat älska, gråtit floder, skrattat och varit mästaren av internhumor, utmanat mig själv, mina vänner och ovänner med mina outfits, trott på kärleken, blivit besviken, varit deprimerad, väntat på revolutionen och protestkissat i en hiss för att damtoaletterna alltid är för få, men framför allt aldrig gett upp. Det har alltid funnits en kamp och en massa slag som ska vinnas och dessa kan på nåt sätt likställas med kickarna. Kampen om att överleva vardagar av tristess, kampen om att förverkliga mig själv, kampen om att förändra ett stereotypt patriarkat och kampen om att bevisa inför alla andra att jag är vem fan jag vill vara, även om det ena dagen är Ulrike Meinhof och nästa dag är en kläddesigner som går klädd i stay-ups, punkarkängor, Chanel t-shirt och lyssnar på tysk techno.


För att summera det här skulle jag väl kunna säga att den enda tydliga förändringen som skett med mig sedan jag blev 25 är att jag numera kliar mig öppet i skrevet när könshåret skaver istället för att klia genom handen i byxfickan och luktar direkt under armen för att kolla om jag luktar svett istället för att låtsas sätta upp håret. Fast jag antar att det också är ett tecken på provokation som förhoppningsvis ska resultera i någon slags extas, liksom om jag hade svarat horor och knark i den där intervjun. Det är bara att börja acceptera att jag aldrig kommer att bli nöjd och det kommer alltid att finnas snyggare looks och bättre låtar att dansa framför spegeln till.