DESIGNING GOOD LIFE

Foto: Andrea Crews

Jag ser ut som en batikmönstrad tjackpundare från 83 och modebranchen har aldrig nånsin varit mindre flashig. Vi producerar en klädkollektion i enbart ekologiska och recyclade tyger vilket innebär (ekologisk) färgning av 50 meter tyg, vattenslangar, norrländska obygden, skyddsutrustning, arbetsläger, kattallergi och ärtsoppefisar. Med andra ord  sliter vi som in i helvete för att kunna göra det vi gillar och göra det på ett schysst sätt (hela produktionskedjan). Ekologiskt är ju jättebra och dessutom jävligt hippt nu när Elle har skrivit att det är det.  Västvälden måste börja ta sitt ansvar sägs det. Jag vill mest bara ha kul. 

Den här ekologihärvan känns dock många gånger enbart som ännu ett nyliberalt påfund för att kunna rättfärdiga det västerländska överflödet. Ekologiska klädkollektioner i all ära. Nu kanske jag kommer till himmelen och jag kommer säkerligen vara fett stolt när allt det här är klart.  Det är dock svårt att komma ifrån att vi fortfarande prostituerar oss lika mycket till kapitalismröven vi hatar, samt att vi göder på konsumtionssamhällets vidareutveckling. Återigen tillbaka i stadiet där man skjuter sig själv i röven vill säga. Som vanligt blir jag schitzo och pendlar mellan att tycka att det är bra att göra så gott man kan/orkar till att bara vilja skita i allt och hoppas att jorden går under så snart som möjligt. De senaste åren har tillfallit alternativ två, men fortfarande har jag lite för mycket präktig uppfostran i mig för att köra på det fullt ut. 

Hur som helst sitter jag nu här med ekologisk mjölk, ekologiska tyger, och ekotvättmaskin och analyserar sönder livet. Fortsätter shoppa mig lycklig och supa mig snygg.