VI HAR DET JU SÅ BRA HÄR I SVERIGE

J sa till mig att han tyckte att det var kontrarevolutionärt att fika. Tror det var i maj 2002 och polisen hade precis ringt hem till mina föräldrar och sagt att deras dotter var tillsammans med en våldsverkande vänsterextremist. Jag var sjutton år, naiv och jävligt glad.

December 2008 och över en kopp kaffe läser vi om protesterna i Grekland som Dagens Nyheter rubricerar som "ungdomsrevolt". Den konservativa regeringen i Grekland avfärdar det hela som ett krig mot polisen. "Ungdomen måste lära sig om demokratiska metoder". Vi läser också om hur polisen hindrade 500 personer från att demonstera mot nazisternas årliga march i Salem. Det var ju jättebra för protester och maktmotstånd som uppstår på gatan reducerar vi precis som i Grekland till ungdomligt oförstånd och våldsromantik. Ett krig mot polisen. "Ungdomen måste lära sig demokratiska metoder".

I väntan på vart fjärde års demokratiska val fikar vi och pratar om vädret. För vi är ju så jävla medelklassigt duktiga och anpassade och intalar oss själva att vi kan förändra saker med snälla ord och partipolitik. Motstånd är synonymt med tonårstrots och något man växer ifrån. Vi har ju faktiskt bra jobb och åtta timmar per dag ägnar vi våra meningsfulla liv till att arbeta åt kapitalismen, tycker det är viktigt och tror oss ha något att förlora.


PS. Revolutionär Hopplöshet är en sjukdom som i princip fungerar som depression. Iallafall så botas den på samma sätt. Lyckopiller, samhällerlig acceptans och anpassning till rådande maktsystem.