DEN OÄNDLIGA HISTORIEN

Photo. Anders Petersen

Kate Bush och blåmärken. Svarta tuschbokstäver i bok med förvirrande funktion. Saknar dig och dig och dig och dig. Ibland undrar jag om du förstår det. Ibland undrar jag inte alls.

Och språket blir alltmer ett stycke materia. Utan annan funktion än att understryka min ensamhet.

Sarkasm och rödvinsfläckar. Fylledimma, regndimma, svettdimma.

Men även om språket alltmer blir ett stycke materia är ensamheten inte något större problem. Det är fullt med folk runtomkring och känslan är inte i samförstånd med verkligheten.

Jag är glad nu. Det finns fotografier som visar det.